Torsdagen den 11:e november hade jag och syster bestämt oss för att ta en sväng till IKEA. Vi gick runt och strosade och busade med flickorna. Från och till fick jag stanna för att vila då jag började känna av lite tryck nedåt. Inte något som gjorde ont direkt, mest att magen kändes annorlunda. Efter ett tag började smärtan komma smygandes och när vi satte oss för att käka dom "obligatoriska" köttbullarna började jag ana att det var något på G.
Efter IKEA följde jag med syster hem, då C jobbade och jag ville inte åka hem och vara ensam. Var på toaletten ett antal gången och det började göra mer och mer ont. Ringde C och berättade var jag var och när han slutade jobbet kom han dit. Smärtan hade nu blivit lite mer påtaglig och vi ringde förlossningen. Dom frågade hur långt det var mellan värkarna, då var det ca 11-15 min. Dom bad oss avvakta och rådde mig att ta ett varmt bad. Vi åkte hem och precis när vi kom innanför dörren behövde jag gå på toaletten igen. Och just som jag satte mig så sa det, SPLASH!
Vattnet gick! Vi ringde till förlossningen ingen och denna gången bad dom oss komma in. Jag kan inte glömma hur lugn och sansad jag kände mig. C har berättat i efterhand hur paff han var över att jag tog det så lungt. Vi packade ner dom sista grejerna i BB väskan och C gick för att hämta bilen. Då var klockan 18.10.
Nu var vi på väg till sjukhuset! Vi hade bestämt sedan innan att vi ville föda i Lund. När vi kom fram släppte C av mig utanför ingången och åkte för att parkera. När han kom tillbaka ringde vi på klockan och det kom en jätte trevlig barnmorska som tog hand om oss. Vi fick sätta oss i ett rum och jag fick kissa i en mugg. När hon kom tillbaka till oss blev jag undersökt och eftersom jag inte var öppen speciellt mycket (2 cm) ville dom skicka hem oss igen. NEJ, var min första tanken, även om jag visste att det var vanligt att man fick åka hem igen. Men när dom sedan fick tittat på fostervattnet upptäckte dom att Babyn hade bajsat i det och med risk för förgiftning och liknande fick vi stanna kvar. Underbart. Vi fick ett rum och jag bytade om till den snygga sjukhusrocken.
Efter någon timme började det göra rejält ont och C ringde på barnmorskan. Ett varmt bad föreslog hon och det var helt underbart! Efter badet kom vi tillbaka till rummet och resten av förlossningen är väldigt luddig för mig. Jag fick i alla fall lustgas och den kom till att bli min bästa vän! Jag hade tänkt att jag inte skulle ta epiduralen om det inte var så att jag kände att det absolut inte gick längre men efter att ha haft konstanta värkar i ca 1 ½ timme beslöt jag mig för att ta den i alla fall. Och det var fruktansvärt, det gjorde såååå ont! Men när den väl var satt var jag i himmelriket! Timmarna gick och runt 11 tiden på dagen, den 12:e kom barnmorskan in och berättade att mina värkar stannat av och att Babyn inte kom ner tillräckligt långt. Beslutet blev kjesarsnitt. C gick för att byta om till "grön" rock och jag blev nerrullade till operationsrummet. Jag valde att vara vaken och det är jag glad för. Jag ville vara vaken så jag kunde få se och hålla mitt barn direkt när det var ute hos oss. Men tji fick jag. När dom öppnat mig och dom berättat att Babyn var ute blev jag förvånad. Inget skrik. En enda liten pipning var det som hördes. Mitt hjärta stannade. Efter någon sekund kom barnmorskan fram till mig och visade upp den finaste pojke i världen!
Vår SON! Men lika snabbt försvann hon och det gjorde även C. Han hade lite problem med andningen fick jag veta. Jag blev iväg rullad till uppvaket där jag låg vad som kändes som en evighet. Efter ett tag kom C upp till mig och berättade att vår kille hade problem med att syresätta sig och att han hade blivit skickad till
neonatal. Jag krävde att få se honom och vi rullade ner till NEO där vår älskling fanns. När vi kom in i rummet där han låg stannade världen. Där låg han, min pojke, i en kuvös med slangar och konstig mössa på huvudet. Den känslar går inte att beskriva. Han låg där och jag kunde inte få ta honom i min armar och säga att det var jag som var hans mamma och att jag älskade honom. Det var fruktansvärt! Dom hade i alla fall hunnit att väga honom, hela 3650 g vägde han, men längde hade dom inte kunnat fastställa. Vi åkte tillbaka upp till uppvaket och där låg jag ett par timmar till innan vi fick veta att vi skulle få komma till Perinatalavdelningen.
Dagarna på Perinatal och NEO kommer imorgon då detta blev ett väldigt långt inlägg.
Vår duktiga kille sitter själv, i alla fall i 3 sekunder
Myspys
<3
Vår duktiga kille sitter själv, i alla fall i 3 sekunder
Myspys
<3
